Jag är i sanning medelålders nu. Inte i yngre medelålder och inte ännu i övre medleåldern. Den där medelåldern har man ju aldrig riktigt vetat när den infinner sig. Man har bara fruktat. Jag menar då inte fruktat åldern i sig utan fruktat att bli en sådan där vanlig. Det är värre än att vara medelklass.

Det är så konstigt, vad är det att vara rädd för?

Jo, det är mig själv. Har jag inte alltid varit så förvissad om att en sådan där vanlig kommer jag aldrig att bli. Just jag är ju så ovanligt originell. Pyttsan, så lagom originell känner jag mig när jag träffar andra formgivare i medelåldern. Alla gillar vi nämligen samma skor (camper), musik (fläskkvartetten), konst (hockney) ooch så vidare, jag kan fortsätta länge. Vi har likadana glasögon, hårfärg och kappor. Vi ser så urbota fåniga ut när man ser oss i grupp.

Vår enda glädje är att vi ganska sällan syns i grupp eftersom vi är så himla individualistiska allihop.

Men medelåldern var det ju nu. Gissa hur jag kom på att jag befinner mig där. Jag gör ju allt för att inte se några tecken.

Jo, det började med att jag plötsligen kände mig så himla smart. Sittande i soffan med en filt och kvällskaffe, puttrande och skit-trött redan kvart över åtta på kvällen sitter jag och triumferar. Jag hojtar (onödigt högt) rätt svar i alla frågeprogrammen. Det har aldrig hänt förr men oj, jag har blivit intelligent! -Ha ha, kunde han inte den enkla! vrålar jag, rätt svar är Cindy Lauper! Nittonhundraåtttiåtta! Time after time! Den gjordes sedan av Miles Davis ju! Döenkelt! Konstnären heter Christo! Rätt svar är OS i Barcelona 92! Bandet med Jean-Pierre Barda och hon Henemark hette Army of Lovers! Cornelis Vreesvik för bövelen! Programmet hette Razzel! Och så vidare…

Ni förstår vad det handlar om. Jag har inte alls blivit smart, jag har blivit jämnårig med Lasse Kronér och Fredrik Lindström. Jag har precis samma referensramar som dom som skriver frågorna. Hela eländiga svt verkar vara födda 1964.

Jag har blivit Lennart Swan.