Jag har aldrig lärt mig att stå på händer.
Jag minns somrarna när man var liten och alla tjejer tränade och tränade på att hjula och på att stå på händerna. Det kändes som det bara var jag som aldrig lärde mig. Det var helt omöjligt, jag fick inte balans och jag vågade aldrig ta i så mycket att jag riskerade falla över. Så det blev inget hjulande heller.
Jag bara stod där och gapade när de andra gjorde fantastiska konster.
Det kan jag ta igen nu.
För jag kan en konst som jag är tämligen ensam om.
Jag kan säga nej.
Det verkar vara den största utmaningen som finns för oss nu för tiden. Jag misstänker att skurken i dramat är vår förmåga att se oss själva utifrån. Vi tänker lite mycket på hur andra uppfattar oss. Inget fel i det egentligen, det gör oss ju även trevliga och omtänksamma men handen på hjärtat visst uppskattar vi lite uppriktighet från människor runt omkring oss.
Jag har lite övningsfraser här att bjuda på, säg efter mig:
-Nej, vi tänkte vara ensamma i stugan i år. Vi kan väl träffas efter semestern i stället?
-Ja! Kom gärna och hälsa på oss på landet men vi turas om att laga mat.
eller:
eller till telefonförsäljaren (redan när du hör den låtsastrevligarösten):
-Jag kommer att säga nej, hej då!
När jag säger ett glatt och trevligt NEJ i telefonen står där en imponerat gapande mun bredvid mig. -Att du bara kan!